21 januari 2019, kl. 09:30
Text: Staffan Hjalmarrson, Speciallärare, Samtalshandledare och Coach
Hen hade lärt sig läxan. Tyst, vara tyst, tyst. År av träning på att finnas till men bara väldigt lite. År av blickar som berättar att orden inte duger. Och nu detta. En helt läsårs enträgna uppmuntran, ett evigt tjat om att vara bra, att vara viktig, kunna bidra. Som idag exempelvis när en lärare sa;
- Alla ord är en del av berättelsen om livet runt omkring oss. När du väl brutit tystnaden börjar din resa. Dina ord förändrar dig och mig och världen.
Hen tvekar. Vilken möjlighet. Viken rädsla. Kroppen balanserar på randen av en avgrund. Alldeles ljudlöst viskar ögonen; - Tar du emot mig då?
Jag heter Staffan Hjalmarsson och arbetar som speciallärare och samtalshandledare. Jag föreläser dessutom i skola, föreningsliv och näringsliv. De inledande raderna skrev sig nästan själva, som ett resultat av samtal jag haft i arbetet tillsammans med elever som upplever att skolan är en svår miljö att vistas i. Eleven i texten är en av tusen tysta röster i en skola som är tänkt att vara för alla. Utanförskapet, misslyckandet jämfört med norm och den allt mörkare synen på sig själv och framtiden kan få hjärtat att brista.
Det finns såklart en helt annan verklighet också. Gemenskapen och de glada skratten som ekar i korridorer och elevcafé, klassrum som vibrerar av nyfikenhet, delaktighet och framtidstro. Alla pedagoger som brinner för att undervisa och ser alla sina elever. Det finns mycket som är fantastiskt i skolan. Men idag vill jag berätta om de tysta, de osynliga och om samtalets möjligheter och magi.
Jag har haft samtal där tystnaden varit hela berättelsen. Där varje ord vägts på guldvåg och ändå riskerar minsta ljud att slå ner som en bomb i rummet. Eller samtal som är nästan tvärtom, där utanförskap och misslyckande till slut gjort orden arga och högljudda. Där förtroendet jag får är just att jag kan ta emot besvikelsen, ilskan och ledsenheten.
En sak har jag lärt mig. Kraften, viljan och förmågan finns alltid därinne. ALLTID. Det är en gåva att vara med när det händer, när fönstret till självtillit och hopp öppnas på glänt. Det lilla i det stora. Ett ögonblick som bara vi är med om men som förändrar världen.
Ett coachande förhållningssätt har jag nog alltid haft. Nyfikenheten, det aktiva lyssnandet, motiverandet, engagerandet och tilliten till de människor jag arbetade tillsammans med.
Men coachutbildningen har fördjupat mitt sätt att samspela med de jag möter och samtalar med. Ett större mod att släppa ansvaret,
att på riktigt lita på att svaren finns hos eleven, pedagogen eller gruppen, ett utökat förråd av nyfikna, utmanande frågor och modeller och verktyg som jag redan gjort till mina egna.
Så, alla elever, pedagoger och ni andra som undrar varför mina öron blivit större, frågorna blivit svanslösa, samtalsstrukturen tydligare och varför ni oftare själva kommer fram till svaren. Nu vet ni J!
Avslutningsvis, tillbaka till samtalets magi. Det är fredag eftermiddag. Några elever och jag pratar om helgen och hoppet. Utanför breder januarikylan ut sig. Jag berättar om min längtan till sommarparadiset i Skummeslöv. Om havet och horisonten, om den lågväxande kustheden längs stranden, flygsanden från istiden och solen som sakta sjunker framför mig där jag sitter nedsjunken i en brassestol. En elev avbryter mig;
- Kommer du ihåg när du berättade om henne som kunde vika ihop himlen och stoppa den i sin ficka. Tänk om DU kunde det, vilken grej, eller hur?
Wow! Plötsligt känner jag sanden, vit och finkornig under mina fötter, hur ostfrallan smakar efter badet och lugnet när jag kan välja att göra något lite senare, eller inte alls. Jag förstår plötsligt att den ihopvikta himlen symboliserar förmågan, den så oskattbara, att se det ljusa omkring oss. Se sommaren.
Staffan.Hjalmarsson@lerum.se