16 oktober 2018, kl. 08:30
Text: Nina Ljungars och Christina Skarin
Vi har säkert alla en alldeles egen definition när vi tänker på humor. Vad är humor för dig och vad är humor för mig? Detsamma gäller säkert också när vi reflekterar över ordet lekfullhet och försöker att beskriva, både vad det är och vilka känslor vi förknippar med det.
ICF tar upp humor i samband med kärnkompetensen coachingnärvaro och definitionen är då att coachen ”använder humor effektivt för att skapa lätthet och energi”.
Det finns även forskning på att det verkligen finns en koppling mellan lekfullhet och välbefinnande.
Bl a i Lockwood och O’Connors studie 2017*, Playfulness in adults: "An examination of play and playfulness and their implications for coaching". Studien visar bl a att det leder till: ökad motivation, förbättrad emotionell stabilitet, ökad förmåga till flexibelt och kreativt tänkande och verkar stressreducerande.
Christina ger ett exempel på när hon en gång telefoncoachade en klient. Vid frågan vad hen ville ha med sig från samtalet svarade klienten, ”Jag vill ha med mig en spyhink”. Klienten tog upp ett allvarligt ämne och fortsatte, ”Jag har en skräphink här i rummet, det får bli min spyhink. Hinken blev därmed ett verktyg i coachningen för att hen kunde tömma sig på ovälkomna tankar och känslor. ”Mitt i det allvarliga kunde de vi båda skratta åt symboliken och klienten fick distans till sitt dilemma och kunde sedan sätta ord på vad hen egentligen ville uppnå i samtalet”.
Det kan hända att klienten under samtalet känner sig illa till mods eller ser lite rädd ut inför att ta sig an en utmaning. Förändringar kan vara jobbiga i början och vår hjärna kan vara inställd på att agera enligt ”det gamla vanliga”, det som vi känner till. Plötsligt utmanar en coach dig som klient att göra något nytt. Ett sätt att bemöta detta som funkar för mig, säger Nina, är att försöka lätta upp stämningen rent generellt och kanske helt enkelt spegla det jag ser och t ex säga. ”Oj, nu ser du lite rädd ut…” Jag upplever ofta att bara en sådan detalj kan få klienten att skratta eller åtminstone le åt sig själv. Vinsterna med att ha lite roligt under samtalet är att klienten många gånger får ett nytt perspektiv att se på sig själv och sin situation. Det skapar energi att komma ur fastlåsta tankar och få fatt i nya möjligheter.
– Ibland, säger Christina, erbjuder jag klienten att använda t ex leksaker för att beskriva sin situation och sitt dilemma. Jag upplever att klienten även då får distans till sitt dilemma och till sig själv och det skapar ett mer konstruktivt förhållningssätt. Även här gäller såklart att jag som coach erbjuder leksakslådan vid rätt tillfälle, timing är allt!
Men när vet man att det är dags att bryta in med ett verktyg, modell eller kreativ övning?
Ett sätt är t ex att lyssna på klientens ordval. Vilka ord och uttryck använder hen som avslöjar kreativitet, nyfikenhet eller att hen står stilla och stampar? Hör jag en metafor eller en känsla som vi kan göra något med? Hur kan jag som coach bemöta det och med vad? Hur beter sig klienten? Kroppsspråk, blicken, andning. Finns en tendens till otålighet, tecken på att vilja skriva eller rita eller är klienten kanske stressad? Vad behöver klienten just nu av mig i denna stund? Ska jag bejaka och följa det jag ser eller kanske utmana med något ”tvärtom"?
Coachen behöver vara en balanskonstnär och lära sig känna in vad som kan få klienten framåt just här och nu. Men att våga testa något nytt kräver också lyhördhet, flexibilitet, men också mod att våga gå på sin känsla att testa något nytt.
– Jag har lärt mig, säger Nina, att ju mer jag vågar desto bättre blir det. Visst händer det att det ibland inte funkar, men då är det bara att backa.
Nina hade en klient som inte kunde bestämma sig för om hen skulle söka ett jobb eller inte. Vid närmare utforskande visade det sig att hen hade svårt att även fatta enklare beslut, (Aftonbladet eller Expressen). Klienten insåg rent logiskt att beteendet var ”helt knäppt” som hen uttryckte det. Nina frågade klienten om hen ville leka en lek, vilket hen tackade ja till. ”Ole, dole, doff” heter den, fortsatte Nina. Klienten började skratta och kändes plötsligt ivrig att få höra mer. Tillsammans bestämde de vid vilka tillfällen klienten skulle ”Ole, dole doffa” och vilka avgränsningar och spelregler som gällde. Förutom att faktiskt ta sig an leken, började hen småle åt sig själv varje gång en valsituation uppstod och konsekvensen blev ganska snart en lustfylld upplevelse i stället för ett problem.
– Det låter kanske klyschig att hitta sitt inre barn, men jag tänker, säger Christina, att det ligger mycket i att faktiskt bejaka det. Det barn som lekte utan att först tänka igenom, fångade stunden, skrattade, var helt uppslukad av sin lek och i total närvaro. Det är nog inte så dumt att tänka på det ibland, att våga vara lite busig eller spjuveraktig när tillfälle ges. Livet blir så mycket roligare då.