4 januari 2017, kl. 22:14
Eva Edenvald är en av våra mentorcoacher, och mångårig arrangör av motiverande event. Just nu är hon i slutfasen med arbetet på sin bok "Mod Hopp och Kärlek, mitt i livet-inspiration och ledtrådar till livet du drömmer om".
Här skriver hon om gåvor och föresatser som inte bara är begränsade till jul och nyår.
Gåvor och nya föresatser
Att ge och ta emot är samma energi, sägs det. Jag upplever att ett coachsamtal är samma sak. Ett energiutbyte som går åt båda håll. Vilken gåva! Och tänk att få avsluta sina jobbsamtal med ett stort leende!
Efter att ha gått min coachutbildning för tio år sen blev ingenting sig riktigt likt. Jag hade fått nya redskap för livet. Som mentorcoach på Coachutbildning Sverige (CUS) ser jag samma sak hända för eleverna. De är fyllda av energi efter varje utbildningssteg, och tar sig an uppgiften att bli en så bra coach som möjligt med stor entusiasm.
En av dem var tveksam till att coacha på telefon. Hur skulle hon kunna skapa tillit och göra ett bra jobb när hon inte hade ögonkontakt? Vid vårt nästa tillfälle berättade hon att gjort en fransförlängning. ”Det tog ett par timmar, och medan jag låg och blundade coachade jag den unga tjejen som jobbade med mina fransar. Det bara blev så. Hon var jätteglad och tackade mig efteråt! Skrev till och med om det på deras hemsida...” (Coacheleven skrattade.)
”Det låter som om du skapar tillit även utan ögonkontakt…” sa jag.
”Precis! Jag är inte orolig längre! Telefoncoaching kommer fungera!”
Tänk, att blunda kan öppna ögonen för nya möjligheter…! Och visst var det ett ypperligt tillfälle till medveten coachnärvaro.
”Att bli lyssnad på kan kännas som en gåva” sa någon när vi gjorde en övning i aktivt lyssnande på CUS’ mingel nyligen. Att bli lyssnad på utan att bli avbruten. Vi som var med på den amerikanska coachen Nancy Klines föreläsning på ICF Sverige fick oss en tankeställare. Nancy har bland annat skrivit boken ”Time to Think”, och förespråkar coaching med lyssnande som huvudsakligt hjälpmedel. Själv vill jag gärna använda de kraftfulla frågorna också, men jag rannsakade mig själv. Hur ofta använder jag gåvan att lyssna på någon, fullt ut, och utanför coachsamtalet?
På min gamla mamma till exempel? Allt det praktiska i livet som händer när vi ses, det pratar vi om i farten, men hur mycket tar jag mig tid att verkligen sätta mig ner och lyssna?
Min föresats på nya året är att öva på det. Jag ska börja med flickan från Svartbjörnsbyn, hon som miste sin egen mamma i samma stund som hon föddes. ”Henne kommer ni inte ha besvär av länge till” sa doktorn, när han såg på den lilla. Men hon överlevde mot alla odds. Den flickan är min nittioett år gamla mamma. Jag är säker på att flickan finns där någonstans inuti. Jag vill veta hur det är och har varit att vara hon. Innan det är för sent. Innan sista tråden i livets garnnystan kommit till sin ände. För jag tror att det är den tråden hon är inne på, utan att jag har märkt det.
”Tisdagar med Linnéa” fick jag till mig. Ja, så får det bli. Kanske tar det formen av en bok så småningom. Men jag har en känsla av att det är själva lyssnandet som är den viktigaste gåvan. För mig.
Att ge och ta emot är samma energi…