27 mars 2015, kl. 18:00
Veckans Gästblogg: Helene Götberg, Journalist/projektledare/coach
I hela mitt yrkesliv som journalist har jag ställt frågor. Utan att skämmas kan jag erkänna att det faktiskt var en av orsakerna till att jag blev journalist – att just få ställa de där nyfikna frågorna. Genom att ha titeln journalist blev frågandet legitimt. För att få veta mer är det till och med försvarbart att ställa dumma frågor, vilket egentligen inte finns, men som man ändå känner när man inte fattar ett dugg. Under alla dessa år har jag aldrig förberett frågorna innan en intervju, bara följt min intuition i frågandet. Vad behöver jag veta för att skriva en bra artikel har varit min ledstjärna. Vissa makthavare vill förstås ofta ha frågorna i förväg, vilket alltid mynnar ut i en värdelös intervju och artikeln blir därefter. Utan intuitionen under samtalet ställer man alltid helt fel frågor.
När jag hoppade på en coachutbildning för ett tag sedan tänkte jag att just det här med kraftfulla frågor är väl en baggis för mig. Det är ju bara att följa klienten med sin intuition. Jag misslyckades direkt och föll handlöst ner i ”Det här kommer jag aldrig att lyckas med träsket”. Varför gick det åt skogen kanske någon undrar. Det berodde på att fokus på mina frågor tidigare har varit att få veta så mycket som möjligt för att jag ska förstå och kunna skriva en artikel. Nu skulle jag ställa frågor som gjorde att min klient förstod sig själv, vilket gjorde att jag inte kunde ställa en enda vettig fråga. Jag själv stod i vägen.
Ungefär samtidigt började jag en Röstterapikurs för att utveckla rösten. Jag har sjungit i kör i en massa år och tycker att jag behärskar sångteknik ganska hyfsat, det här blir väl en baggis, bara lite justeringar, tänkte jag. ”Glöm allt ni lärt er, är det första läraren säger. Här gör vi tvärtom!” Kryss i huvudet igen! Konstaterar att jag varken kan sjunga eller kan ställa frågor längre. Det är som hjärnbanorna har låste sig, jag kan varken använda det nya eller gamla sättet. Prestationsångest och självförtroendedipp är ett faktum.
Att byta fokus och inte bara lyssna på sig själv utan att verkligen ta in en annan människa tar tid att ta in och lära sig. Under coachutbildningen börjar jag verkligen förstå hur lite jag faktiskt lyssnar på andra, min egen röst inne i huvudet står hela tiden i vägen. Långsamt börjar polletten trilla ner, mina frågor byter fokus från mig själv och jag lyssnar på ett annat sätt. Jag känner verkligen hur hjärnbanorna byter spår och hur jag kan börja använda min intuition på ett annat sätt och frågorna blir annorlunda. Inte fokus på att jag förstår utan att klienten förstår sig själv. Det känns väldigt frigörande att få denna insikt.
Även på sångfronten börjar det lossna, jag tar till mig den nya tekniken att sjunga och får nya muskler och på något sätt tycker jag att jag sjunger på ett bättre sätt. Samma sak händer med mina frågor i journalistiken, mina frågor har ett annat och nytt fokus nu när jag själv inte står i vägen för samtalet. Jag inser också att det gamla ordspråket att det inte går att lära gamla hundar att sitta inte stämmer. Jag har ju faktiskt lärt mig att sitta igen – dessutom på olika sätt! Det är något jag tar med mig i min syn på andra – det går alltid att lära något nytt.
Helene Götberg
Journalist/projektledare/coach
Helene.gotberg@gmail.com