15 december 2015, kl. 14:45
Gästbloggare, text: Helene Götberg
Det är lätt att tala om utveckling, förändring och att ta nya steg. Men det är verkligen inte alltid lätt att göra verkstad av det. Många gånger möter vi coacher människor som verkligen drömmer om den där förändringen, men när det blir dags att göra slag i saken, då är det en del som backar. Och räck upp handen – den som aldrig har tvekat och hoppat av i sista stunden! Vi är många! Det kanske inte heller var meningen att ta det där beslutet just då, det passar eventuellt vid ett annat tillfälle, när det mognat färdigt i oss.
När det gäller vårt förhållande till förändringar finns en hel del tankegods inom Anknytningsteorin som kan vara värt att reflektera över även för en coach. Denna teori förklarar nämligen hur människors trygghetssystem fungerar. Vad som gör att vi ibland vill utforska världen, medan att vi andra gånger absolut inte behöver något nytt, utan bara lugn och ro. Anknytningsteorin är ganska avancerad, finns hyllmeter med forskningslitteratur och hur många böcker som helst, men några forskare i USA utvecklade ett enkelt program för föräldrar att använda som går under namnet Cirkel of Security /Trygghetscirkeln.
Dessa forskare menar att för att barn ska utvecklas och bli trygga måste föräldrarna vara en säker bas för barnen att utgå ifrån när de vill utforska världen. Men de måste också vara en säker hamn att komma tillbaka för barnen att fylla på sina behov. För en coach kan det vara bra att veta att detta system lever kvar i oss hela livet, även om det ser annorlunda ut för en vuxen. En fråga att reflektera över och kanske ställa: Vad behöver personen för att känna sig tillräckligt trygg för att vilja ta det där steget i sin utveckling?
Att fundera över sitt eget trygghetssystem är också bra. Forskarna som tog fram Trygghetscirkeln pratar också om föräldrarnas hajmusik. Det vill säga att när barnen gör något som föräldrarna inte är bekväma kan föräldrarnas eget trygghetssystem gå i gång och då kanske de inte är de bra föräldrar som barnen behöver. Föräldrarna får därför rådet att tänka över sin hajmusik, men att alltid försöka handla utifrån barnets behov även om man reflektmässigt blir arg.
Vi coacher har fått lära oss att vara neutrala inför våra egna känslor, tankar, ambitioner och drömmar. Frågan är dock om det finns saker som utmanar vårt trygghetssystem och som får oss att inte vara de bra coacher som alla kan förvänta av oss. Nästa gång personen vi coachar tvekar inför att ta ett nytt steg kanske vi ska fråga oss själva om det faktiskt finns något inom oss som bromsar. Kan vi vara den trygga bas och säkra hamn som personen behöver för att faktiskt utvecklas?